Lucy - På Flykt

Det är väldigt underligt, men av någon anledning kommer jag gång på gång att tänka på Jerry Williams version av Vintersaga när jag lyssnar på den här inspelningens öppningsspår Sancho Panza. Det finns inga som helst likheter genre- eller framförandemässigt och Johan Lod låter inte alls som någon gammal rockfarbror när han sjunger, ändå vandrar mina tankar ständigt dit. Lucy träffar på något väldigt märkligt sätt precis den vemodiga nerv som finns i just Williams-versionen av den låten.

Annars är Lucy en energisk rockcombo som begagnar sig av det svenska språket och som vill vara lika mycket historieberättare som stompiga livekillar. Lika mycket retro som i herrarna Joakim Adriansson och Sanjin Pejkovics ordinarie konstellation Depressive Art blir det aldrig, men nog finns det arkeologi att finna även på ”På flykt”. Helhetsintrycket är dock tämligen tidlöst, vilket jag antar är att betrakta som något positivt.

Om Jerry Williams-passningen är vansinnigt oväntad kommer ni nicka instämmande när jag drar paralleller till Iguana Party. Ni minns det svenskspråkiga punkgänget som blev mindre och mindre punk för varje platta och som hade en hel mängd väldigt snygga refränger att ståta med. Lucy är ännu mindre punk och mer rock, men annars låter de två orkestrarna väldigt lika. Melodi och energi står i fokus på ett ganska klatschigt sätt och det är hyfsat kul. ”På flykt” håller för flera varv i cdspelaren, men måste jag välja faller lotten på föregångarna...och då menar jag inte Jerry Williams.

Mikael Mjörnberg 2009-04-13

Lucy - På Flykt

Det verkar bara finnas ett par, tre sätt att skriva texter på svenska och det är något jag verkligen kan irritera mig på. Det svenska rockspråket ter sig alltför ofta alltför fattigt. Men då och då kommer det en textförfattare som inte har ena benet i visa och det andra hos Lundell, någon som utmanar konventionerna. Lucy, en kvartett från Göteborg, gör just det. Jag kan inte påstå att jag är jätteförtjust i texterna eller kanske framför allt det stela framförandet, men det finns en ton i språket som tilltalar och som faktiskt höjer betyget ett snäpp. En vilja att göra något lite extra och det uppskattas verkligen.

In på Myspace-sidan så får ni se om ni håller med mig. Musikaliskt är Lucy inte riktigt lika spännande. De gör en tydlig och enkel melankolisk svensk rock som har rötter i såväl 80-tal och bredbent radiorock som Kent. Välgjort och snyggt spelat, men inte direkt något att gå igång på.

Daniel Claeson 2009-01-24

Lucy - I Väntan

Fyra grabbar runt 25 som namedroppar såväl Håkan som Kent i sitt följebrev, det är väl något som jag får mig tillsänt i princip varje dag? Nej, faktiskt inte. De allra flesta unga män som sysslar med musik gör det fortfarande på engelska och jag kan tycka det är både lite synd och konstigt. Sure, det är säkert svårare att skriva på svenska, men lyckas man så blir det ju så väldigt mycket roligare än kackig rock'n'roll-engelska. Lucy gör ett riktigt tappert försök på denna deras första demo och trots att det fortfarande är textmässigt mycket hit and miss så finns det en del att hämta. Framförallt har sångaren Johan Jivegård ett tydligt och självklart sätt att leverera på, han är en stor tillgång.

Musikaliskt har de kanske ännu inte hittat helt rätt, då gör man nämligen inte en låt som Känslorna med gott samvete, men jag är ganska förtjust i att de inte helt moterar ner och ihop sina förebilder utan även blandar in lite new wave och tidig svensk punk i alltihop. När de lyckas renodla sin stil, inte spela allt samtidigt och kanske variera låtstrukturerna mer, ja då kan det bli riktigt spännande.

Daniel Claeson 2007-01-13

Lucy - I Väntan

Skev pop med oifrånkomlig energi. Det är en kort, koncis och väldigt rättvisande beskrivning av göteborgska Lucys sound. Samtidigt som gängets svensktextade låtar har ett inneboende driv och hungrig energi är det hela tiden smarta melodier som står i centrum och för dem framåt.

Både Inga mer hjältar och Vem är jag är angenäma popbagateller som nästlar sig in i huvudet vare sig man vill eller inte. Lucy lutar sig tillbaka på det svenska poparvet och levererar efter konstens alla regler. Det kan tyckas att texterna bitvis är lite tramsiga, att sjunga på svenska kräver ju som bekant sin man, men det är en anmärkning som överskuggas av den musikaliska kvaliteten. Killarna skriver onekligen poprefränger som är radiovärdiga.

Håkan Hellström och Kent nämns som tänkbara referenspunkter. Jag är tveksam, Lucy låter betydligt mer egna än vad en sådan jämförelse gör rättvisa. Men måste någon pekas ut ligger Hellström betydligt närmare till hands än Kent. Med den skillnaden att Lucys sångare Johan Jivegård har en riktigt bra sångröst.

Tyvärr lägger gruppen lite sordin på stämningen de byggt upp med de inledande spåren genom att avsluta med Känslorna. En låt som doftar svensk sommar när den är som allra, allra värst. En låt där Peter LeMarc på uppåttjack möter en midsommarstylad och småkåt Tomas Ledin. Lika klämkäck som vanligt. Ni förstår vilket antiklimax det är. Det klavertrampet kunde Lucy gott ha skippat.

Mikael Mjörnberg 2006-12-19

Lucy+kärlek till musiken=sant

Vet inte riktigt vilket musikaliskt fack man kan sätta dessa gossar i. Och jag tror att det är ett medvetet drag från denna intressanta konstellation sprungen från Sveriges alla hörn. Lite proggrock med ett stänk av punk kanske?

Sångaren Johan Jivegård tackar mamma på bandets hemsida då hon tvingade honom att öva på trumpeten som barn. Det kanske är hennes förtjänst att killen förstått detta med att brinna för musiken och utöva den med en stor portion kärlek.

Det svänger mestadels i ett skönt tempo, i skrivandets stund vickar jag lite sött på huvudet och stampar takten med högerbenet. Stundtals blir allt dock obalanserat när resten av bandet plingar på instrumenten, men Lucy har ändå hittat en plats innanför min väst.

Jag väntar spänt på nästa livegig då proggrockers som dessa ska lira inför en mindre, intim publik för att komma till sin fulla rätt.

Klart godkänt säger Tatiana och fortsätter med att stampa takten.

Tatiana Karas 2006-12-01